Kära kunder!

När jag en morgon i april 2016 åkte till jobbet i Huskvarna kunde jag inte ana att det var sista morgonen på lång tid som jag gjorde mig redo för en arbetsdag. Min underbara kollega sa till mig att jag inte kunde fortsätta att ha så stressigt omkring mig. Det är jag henne så hjärtligt tacksam för. (Eftersom jag inte kunde erkänna det för mig själv.) På hennes begäran tog jag telefonen och bokade tid till läkaren. Hen såg något direkt som tog mig fyra månader att så smått börja acceptera. Jag blev sjukskriven för akut stressreaktion. Tre veckors sjukskrivning. Ja, det kunde jag ändå tycka var välbehövligt med tanke på att influensan från februari fortfarande satt kvar i kroppen. Tre veckor av den längsta tiden i mitt liv. Jag var så trött men ändå så uppskruvad. Jag gick promenader så benen värkte. Jag satt bara och tittade ut i luften och kände ingenting. Men snart måste jag vara frisk! Psykologen sa att det tar lång tid att bli frisk. Jaha, tänkte jag. För andra men inte för mig. Jag har ett jobb att sköta och barn som undrar när jag blir frisk. Jag ska fort bli frisk! Inte ligga samhället till last och vara en börda. Tre veckor försvann och jag kände mig inte alls bättre. Tvärtom. Resan är tuff.

Jag skämdes så när jag blev sjuk. Ni underbara kunder som gav mig så mycket. Ni gav mig inspiration, insikt och förtroende. Jag tänker tillbaka på många härliga möten. Jag känner tacksamhet. Ni gav mig möjligheten att få jobba med Englafötter. Jag är er för alltid tacksam!

Med tidens tickande och förbättrat mående så har prestationslusten vaknat igen. Jag hoppar, faller, hoppar igen i en grym dans.Jag tappar hoppet. Jag ger mig. Då, mitt i tomheten tas ett steg. Utan insats eller krav. Steget heter acceptans. "Jag är inte frisk". I detta steg vaknar hoppet igen. Jag slutar längta tillbaka. Jag nöjer mig med små framsteg. Detta blir en ny dans. Jag dansar i detta stadie än. Om och om igen.

Jag sätter upp mål. Jag gläds, jag sörjer och jag kämpar. Ibland golvas jag av hopplösheten. Allt som sker kräver små steg. Inga kliv. Bara små steg. Jag säger vad jag önskar. Jag vill ha Englafötter. Men följdfrågan blir: "Är det rimligt?" Svaret är: Inte idag.

Snart har ett års sjukskrivning gått. Jag har kommit längre att acceptera min sjukdom. Jag inser att det inte räcker med vilja längre. Nu behöver jag med små steg hjälp tillbaka till arbetslivet. Att driva ett eget företag kräver mycket. Mer än jag förmår idag. Därför får min väg tillbaka till arbetslivet bli genom Försäkringskassans och Arbetsförmedlingens hjälp. Det känns litet. Men jag måste stå för att det är det enda jag klarar idag. Jag måste acceptera det för att våga hoppas.

Livet är föränderligt.
Jag var sjuk. Jag är sjuk. Jag önskar innerligt att jag inte alltid behöver vara det.
Må väl och ta hand om dig själv och varandra!